JFF 2018: Min granne Totoro / Tonari no Totoro / となりのトトロ (1988)

Familjesaga / Animerat. Japan. Hayao Miyazaki.

Systrarna Satsuke och Mei flyttar med deras far till ett hus på landsbygden för att vara nära deras sjukhusinlagda mamma och i naturen möter dom mystiska skogsandar som bjuder dem på fantastiska, vardagliga äventyr.

En määääästerliiiig filmsaga för oss som kan uppskatta det magiska barnperspektivet den delar med (bland annat) Alice i Underlandet och Tove Janssons muminberättelser, i tacklandet av dom stora existensiella prövningarna för den lilla tänkaren. Här är dröm och fantasi inom oss en fullvärdig del på livets resa och degraderas inte till någon nonsensuös livsflykt. Död åt grånade, vuxna ögon.

Betyg: 3 av 3 äventyrsstigar i skogen

Min granne Totoro sågs på det årliga kulturevenemanget Japansk Filmfestival i Leksand.

Annons

Inferno (1980)

Mysterium/Rysare. Italien. Dario Argento/Mario Bava. 

En amerikansk collegestudent i Rom och hans syster i New York nystar i en rad mord med koppling till deras respektive hemadresser, som verkar vara av intresse för en mystisk häxkult. 

Faktiskt regisserade legenden Mario Bava mycket av denna film då arvingen Dario Argento var allvarligt sjuk. Hade önskat mig en aning av det mer växelvisa tempo Suspiria har, särskilt eftersom Inferno näst intill saknar regelrätt narrativ och därför häftigt nog löser upp tidsperspektivet. Intressant det där, hur händelsers förhållanden är det enda förutom klockan som skapar vår upplevelse av tidens gång – både i film och i verkliga livet.

Betyg: 2 av 3 häftigt färgljussatta spelplatser men lite oengagerande i all sin halvdrömska prakt

There are mysterious parts in that book, but the only true mystery is that our very lives are governed by dead people.

Trivia #1: To keep the fairy tale approach set by ‘Suspiria’, Dario conceived the idea of using Grimms fairy tale ‘Hansel and Gretel’ as a basis for the story and plot. Leigh and Irene as Hansel and Gretel, but instead of being set in a pan cake house it was set in a demonic labyrinth. Thus leading the main characters to act like children.

Trivia #2: Mario Bava performed a number of uncredited roles on this film. Bava was uncredited for the following duties: camera operator, lighting technician, visual effects artist, second unit director and even acting as a full director directing performances.


Suspiria (1977)

Rysare/Expressionism. Italien. Dario Argento. 

Suzy Bannion anländer till en balettskola långt ute i skogen och går snabbt vilse i en extremt färgstark och oerhört atmosfärisk mardröm utan dess like i filmhistorien. 

Att kalla Suspiria ”extremt färgstark” eller ”oerhört atmosfärisk” är helt enkelt löjliga underdrifter. Den vackraste av dem alla. Definitionen av ett visuellt och atmosfäriskt mästerverk. Måttstocken för filmisk expressionism sedan färgfilmens intåg. Skickar vi ut EN film i rymden som ska representera färgfilm för utomjordingar är det Dario Argentos Suspiria som vinner biljetten – med hästlängder. Jag tror detta är den snyggaste film jag sett I HELA MITT LIV.

Betyg: 3 av 3 och en av dom (sexfingrade) handfulla långfilmer jag älskar mest, tillsammans med typ Valerie and her Week of Wonders (1970), The Shining (1980), Fire Walk With Me (1992), Death Proof (2007) och Once Upon a Time in the West (1968)

Susie, do you know anything about… witches?

Trivia #1: Director Dario Argento’s original idea was that the ballet school would accommodate young girls not older than 12. However, the studio and producer Salvatore Argento (his father) denied his request because a film this violent involving children would almost certainly be banned. Dario raised the age limit of the girls to 20 but didn’t rewrite the script, hence the naiveté of the characters and the occasionally childlike dialogue. He also put all the doorknobs at about the same height as the actress’ heads, so they would have to raise their arms in order to open the doors, just like children.

Trivia #2: Director Dario Argento composed the creepy music with the band Goblin and played it at full blast on set to unnerve the actors and elicit a truly scared performance.

Trivia #35: Dario Argento had cinematographer Luciano Tovoli watch Snow White and the Seven Dwarfs (1937) to have him model the color scheme of that film for this one.

Trivia #112: The first Italian film to make use of the then newly invented Steadicam.

Repulsion (1965)

Psykologisk rysare/Expressionism. Storbritannien. Roman Polanski.

En flickaktig, sexfobisk kvinna motsätter sig hennes systers äldre pojkvän och män i stort och börjar i ett psykiskt instabilt tillstånd uppleva skräckartade förnimmelser av våldtäkter och galenskap. 

Polanski vet hur otrygga psykoseffekter ska orkestreras för att ge mer än tillfällig effekt men framför allt får han mig att relatera och sjunka in i huvudkaraktärens alltmer sviktande psykiska balans. Jag känner själv – in under skinnet, av varningsklockorna för ett förstånd i destruktivt upplösningstillstånd och jag försätts i en personlig, mardrömslik otrygghet inte helt olik den i surrealistiska guldklimpen Eraserhead. Det här är rentav mästerligt expressionistiskt skildrande av personlig’ kris, paranoia och vansinne som triumferar i intimt fångat (och magiskt vidvinkelfotat) drama, substansmässigt intresse och känslomässigt intensiv skräck.

Betyg: 3 av 3 Catherine Deneuve som introvert, beklämd kvinna på väg att släppa lös sin inneboende last


Trivia #1: In his autobiography, Roman Polanski admitted that he and co-writer Gérard Brach came up with the film so as to have a commercial success which would then help them fund the making of Cul-De-Sac (1966), a much more personal project for them.

Trivia #2: When Roman Polanski first announced this, he stated the actress he required would have to be ”an angel with a slightly soiled halo”.

La Perle / The Pearl (1929)

Surrealism/Avant-garde. Belgien. Henri d’Ursel.

Följ med på den surrealistiska resan för pärlan, tjuven, sömngångaren, den unge mannen och hans älskare. 

Jag förtrollades! Surrealism i sitt esse, utan textskyltar där bilderna bildar (haha!) sin egen film. Allt flyter ihop som en dröm och jag kan knappast urskilja var den ena händelsen börjar och den andra slutar, men intrycken översköljer mig av entusiasm över lekfull filmkonst när den är som bäst. Trivialt gulligt och existentiellt storslaget på samma gång, inspirerat av Louis Feuillades pulpfilmer och kanske även Nosferatu – i klass med Den Andalusiska Hunden och En Poets Blod

Betyg: 3 av 3 and one for the grandkids


Trivia: Detta blev adlige Henri d’Ursels första och enda film, men han fortsatte engagera sig för avant-garde och filmskapandet genom att anordna filmfestivaler och filmisk unde. 

Twixt (2011)

Spökhistoria/Mysterium. USA. Francis Ford Coppola.

En medioker rysarförfattare anländer till ett sömnigt samhälle under sin boktour och försöker under skrivkramp författa nästa roman, men hemsöks i sina fylledrömmar av Edgar Allan Poe och en spökflicka. 

4,8 på IMDB? Betygsättarna är Coppola-konservatister och fantasilösa alternativ/independentallergiker, för jag kan verkligen uppskatta denna lilla spökhistoria. Val Kilmer är helt rätt för rollen som sympatiskt alkad gubbe med sentimentala författarambitioner och Elle Fanning briljerar som spöket, men det magiska med Twixt är hur den meditativt vaggar in mig i drömmarnas land med förtjusande blå färgsättning som andas stumfilmens expressionism och småskalig surrealism. 

Betyg: 2 av 3 POE-tiska passager

[Inläst med Tom Waits oefterhärmeliga, väsande röst] 

There was, once upon a time, a town not far from a big city. A road ran through, but there were only a few businesses. A coffee shop, a hardware store, a sheriff’s office. And all kinds of people. Vagrants, run away teens, religious fanatics, retired seniors who, well, it was a town of those who wanted to be left alone. And so they were.


Trivia #1: The movie was inspired by a dream Francis Ford Coppola had one night.

Trivia #2: The word ”twixt” is short for ”betwixt”, which is an archaic term for ”between”. This is a reference to the main character’s situation between dream and reality.

Trivia #3: Baltimore does an impression of Marlon Brando when he is thinking of ways of how to open his novel. Baltimore while doing an impression of Brando say’s ”The Fog on the lake was like the straight edge of a razor.” The ”straight edge of a razor” part while not an exact quote is very similar to the line Brando is heard saying in Apocalypse Now (1979), also directed by Francis Ford Coppola.

The Neon Demon (2016)

Avant-garde/Psykologisk rysare. Danmark/Frankrike/USA. Nicolas Winding Refn.

16-åriga flickan Jesse anländer till Los Angeles för att bli modell men konkurrensen är hög i modevärlden där alla avgudar den ungdom och vitalitet Jesse fortfarande besitter och svaga skördas som offer för den blodiga narcississmen. 

Ett stelfruset, långsamt tempo med kliniskt skönt bildspråk skapar en feberdrömsk stum känsla som är påfrestande och hypnotisk. Jag älskar Winding-Refns avantgardistiska, mytiska approach på skönhetsbranschen (som jag sett minst en handfull gånger) och den narcississtiska blodstörsten efter ytlig kontroll och konsumentlammens avgudande, som mer än någonsin andas den stil jag förtrollats av genom den ockulta filmskaparen Kenneth Anger

Betyg: 3 av 3 svarta änglar som speglar sig inuti esteternas stora ögon


Jesse: When I was a kid, I would sneak out to the roof at night; I thought the moon looked like a big round eye. And I would look up and I’d say, ”Do you see me?”. Ya know, I’d stay out there for hours. Sometimes I’d fall asleep, just dreaming.

Dean: About what?

Jesse: What I would be.

Dean: What was that?

Jesse: I could never figure it out.

Trivia: The second film by Nicolas Winding Refn to premiere at the Cannes Film Festival that received booing and cheering after the press showing. The first film was Only God Forgives (2013).

La Dolce Vita (1960)

Surrealism. Italien. Federico Fellini.

Dekadenta societetsjournalisten Marcello vandrar under ett dygn genom Rom i ett drömskt, reflekterande tillstånd; händelserikt men melankoliskt.

Den här filmen är så mycket mer hypnotisk än vad ytan säger; helt klart ett värdigt syskon till Fellinis sinnesutflytande .

Betyg: 3 av 3 nätter i moraliskt förfall

Orphée (1950)

Avant-garde. Frankrike. Jean Cocteau.

En tolkning av den grekiska myten om Orfeus, utspelandes i (mer eller mindre) modern tid i Frankrike.

Inte lika hisnande kreativ som Cocteaus En Poets Blod (1930) men egensinnig, avantgarde filmpoesi som känns som en slumrig dröm i dagsljus.

Betyg: 2 av 3 spegelportar till dödsriket