Suspiria (1977)

Rysare/Expressionism. Italien. Dario Argento. 

Suzy Bannion anländer till en balettskola långt ute i skogen och går snabbt vilse i en extremt färgstark och oerhört atmosfärisk mardröm utan dess like i filmhistorien. 

Att kalla Suspiria ”extremt färgstark” eller ”oerhört atmosfärisk” är helt enkelt löjliga underdrifter. Den vackraste av dem alla. Definitionen av ett visuellt och atmosfäriskt mästerverk. Måttstocken för filmisk expressionism sedan färgfilmens intåg. Skickar vi ut EN film i rymden som ska representera färgfilm för utomjordingar är det Dario Argentos Suspiria som vinner biljetten – med hästlängder. Jag tror detta är den snyggaste film jag sett I HELA MITT LIV.

Betyg: 3 av 3 och en av dom (sexfingrade) handfulla långfilmer jag älskar mest, tillsammans med typ Valerie and her Week of Wonders (1970), The Shining (1980), Fire Walk With Me (1992), Death Proof (2007) och Once Upon a Time in the West (1968)

Susie, do you know anything about… witches?

Trivia #1: Director Dario Argento’s original idea was that the ballet school would accommodate young girls not older than 12. However, the studio and producer Salvatore Argento (his father) denied his request because a film this violent involving children would almost certainly be banned. Dario raised the age limit of the girls to 20 but didn’t rewrite the script, hence the naiveté of the characters and the occasionally childlike dialogue. He also put all the doorknobs at about the same height as the actress’ heads, so they would have to raise their arms in order to open the doors, just like children.

Trivia #2: Director Dario Argento composed the creepy music with the band Goblin and played it at full blast on set to unnerve the actors and elicit a truly scared performance.

Trivia #35: Dario Argento had cinematographer Luciano Tovoli watch Snow White and the Seven Dwarfs (1937) to have him model the color scheme of that film for this one.

Trivia #112: The first Italian film to make use of the then newly invented Steadicam.

Annons

Repulsion (1965)

Psykologisk rysare/Expressionism. Storbritannien. Roman Polanski.

En flickaktig, sexfobisk kvinna motsätter sig hennes systers äldre pojkvän och män i stort och börjar i ett psykiskt instabilt tillstånd uppleva skräckartade förnimmelser av våldtäkter och galenskap. 

Polanski vet hur otrygga psykoseffekter ska orkestreras för att ge mer än tillfällig effekt men framför allt får han mig att relatera och sjunka in i huvudkaraktärens alltmer sviktande psykiska balans. Jag känner själv – in under skinnet, av varningsklockorna för ett förstånd i destruktivt upplösningstillstånd och jag försätts i en personlig, mardrömslik otrygghet inte helt olik den i surrealistiska guldklimpen Eraserhead. Det här är rentav mästerligt expressionistiskt skildrande av personlig’ kris, paranoia och vansinne som triumferar i intimt fångat (och magiskt vidvinkelfotat) drama, substansmässigt intresse och känslomässigt intensiv skräck.

Betyg: 3 av 3 Catherine Deneuve som introvert, beklämd kvinna på väg att släppa lös sin inneboende last


Trivia #1: In his autobiography, Roman Polanski admitted that he and co-writer Gérard Brach came up with the film so as to have a commercial success which would then help them fund the making of Cul-De-Sac (1966), a much more personal project for them.

Trivia #2: When Roman Polanski first announced this, he stated the actress he required would have to be ”an angel with a slightly soiled halo”.

The Black Cat (1934)

Mysterium/Rysare. USA. Edgar G. Ulmer.

Ett kärlekspar på smekmånad i Ungern råkar ut för en olycka och blir tillsammans med Béla Lugosi försatta till ett avsides byggnadskomplex där den mörktyngde doktorn Boris Karloff planerar sattyg. 

Har ej mycket gemensamt med Edgar Allan Poes novell med samma namn – min favoritnovell någonsin. Underbar, lätt post-tyskexpressionistisk guldrulle i regi av Edgar G. Ulmer som skolades under just expressionismens guldålder i Tyskland och här gör en väldigt stumfilmsinfluerad, visuellt driven film för att vara ljudfilm. En verkligt uppvisningsmässigt tillfredställande mashup mellan legenderna Lugosi och Karloff som är så oerhört, ljuvligt mysigt puttrande! En ny storfavorit!

Betyg: 3 av 3 vidskepelser över svarta katter

You must be indulgent of Dr. Verdegast’s weakness. He is the unfortunate victim of one of the commoner phobias, but in an extreme form. He has an intense and all-consuming horror of cats.

Trivia: Director Edgar G. Ulmer, when writing this film, loosely based the villain Hjalmar Poelzig, played by Boris Karloff, on director Fritz Lang. Ulmer knew Lang from the German-Austrian film scene and, though he was a huge admirer of Lang’s films, felt Lang to be a sadist as a director.

Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)

Tysk expressionism/Mysterium. Tyskland. Robert Wiene. 

Den ondskefulla hypnotisören Dr. Caligari utnyttjar en sömngångare för att begå kidnappning och mord. 

En av den tyska filmexpressionismens mest visuellt praktfulla med sina stumt skrikande kulisser och talande ansiktsmålningar; För mig som en korsbefruktning av Murnaus djärva tappning av Dracula i och med Nosferatu och Edgar Allan Poes maniska novellberättande, men med en gullig naivism jag så ofta uppskattar och inspireras av när det kommer till konstformer i deras puerila gryningsstadium.

Betyg: 2 av 3 skuggbeklädda vyer över kantiga landskap

Step rrrrright up! Presenting for the first time: Cesare the somnambulist! The miraculous Cesare. Twenty-three years old, he has slept for twenty-three years continuously, day and night! Right before your eyes, Cesare will awaken from his death-like trance.

Dr. Mabuse, Der Spieler (1922)

Tysk expressionism/Kriminalmysterium. Tyskland. Fritz Lang.

Dr. Mabuse – läkare, psykoanalytiker, hypnotisör, manipulatör, gambler, ärkeskurk – roffar åt sig alla spelpengar i weimar-Berlin likt en överlägsen marionettmästare, men den skeptiske, rättspatiske kommissarie von Wenk blir alltmer besatt av att fånga detta spektakulära gissel en gång för alla och tar hjälp av en mystisk kvinna. 

Fritz Langs internationella genombrott är en film-noir innan film-noir, en superhjältefilm innan superhjältefilmer, en Bond-film innan Bond-film, och samtidigt en av dom mest raffinerade krimfilmer jag sett; en visserligen ovanligt lång stumfilm (4 och 1/2 timme) men som jag blir investerad i likt den bästa sidvändare och vars naturliga, lugna skådespeleri – framför allt från birollsaktören Hans Richter som Hull, får mig att le åt i stort sett varje scen.

Betyg: 2 av 3 massuggestioner på ett casino i 20-talets Berlin

Where’s Dr. Mabuse?