Mais Ne Nous Delivrez Pas Du Mal / Don’t Deliver Us From Evil (1971)

Rysare/Ockult drama. Frankrike. Joël Séria. 

Två franska flickor dyrkar ondskan och fintar bort primalkåta, äldre män istället för att följa sedeläran i den katolska skolan dom går i, i denna Jean Rollin-artade, obskyra ”evil children”-skildring.  

Oj vad filmen passerar gränser för vad som idag skulle anses som både olämplig barnregi, djurplågeri och i porträtt av mannen som ett sextörstande djur som inte kan motstå den (i det här fallet inte särskilt) kvinnliga frestelsen; dock fängslande och en makabert spektakulär och socialkritiskt tänkvärd final!

Betyg: 2 av 3 ouppfostrade satansflickor

Une Femme Est Une Femme / A Woman is a Woman (1961)

Franska nya vågen. Frankrike. Jean-Luc Godard. 

Friformad, experimentiell ”New wave”-musikal utan sång om en stripteaseartist som vill ha barn, men hennes pojkvän vägrar och föreslår istället deras vän att göra henne gravid vilket skapar känslomässiga konsekvenser när hon faktiskt överväger möjligheten.

Firma Godard/Karina/Belmondo/Brialy kastar spjut med ribban för filmisk lekstuga, Anna Karina utstrålar något av filmhistoriens mest intensiva attraktionskrafter och färgfotot (med betoning på färg) är hyperinspirerande läckert; en kreativt sockersöt godispåse till anti-musikal!

Betyg: 3 av 3 technicolorröda strumpbyxor

Le Proces / Processen (1962)

Mysterium. Frankrike/Västtyskland/Italien. Orson Welles.

Josef K. får besök av lagens män som vill ställa honom inför rätta, men K får inte veta vad han är anklagad för vilket väcker alla möjliga misstankar och blir början på en absurd, kafkaesk spiral in i en paranoid dystopi, regisserad av Orson Welles med Anthony Perkins i huvudrollen. 

Orson Welles trollar fram en kraftfull tolkning av Kafkas legendariska roman med det geniala anklagandetemat och jag kan inte annat än älska hur han utnyttjar möjligheterna att plantera paranoior och misstankar i varje hörn – inte minst genom att casta den ängslige, nervige Anthony ”Norman Bates” Perkins och rida på vetskapen att Perkins själv var gay bakom kulisserna och sedan återskildra hur alla filmens kvinnor trånar över honom; och jag ÄLSKAR sekvensen med barnen som är så mästerligt symbolisk, trots att Welles själv påstod att hans film inte innehöll någon som helst symbolism. 

Betyg: 3 av 3 dystopiskt pulsökande passager i tom industrimiljö

Top 10: Filmåret 1973

Bubblare: American Graffiti, High Plains Drifter

Måste se: La Planète Sauvage, Shurayukihime / Lady Snowblood, Paper Moon, The Baby, La Nuit des étoiles Filantes / A Virgin Among the Living Dead, Mean Streets, Coffy, Amarcord, Serpico, The Sting, Charlotte’s Web, Scarecrow, The Last Detail


10. La Rose de Fer


Surrealism. Frankrike. Jean Rollin.

9. My Name is Nobody


Spaghetti-western. Italien. Tonino Valerii

8. Contes Immoraux / Immoral Tales


Erotik. Frankrike. Walerian Borowczyk.

7. Don’t Look Now


Rysarmysterium. Storbritannien. Nicolas Roeg.

6. Kyôfu Joshikôkô: Bôkô Rinchi Kyôshitsu / Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom


Pinky violence. Japan. Norifumi Suzuki.

5. The Long Goodbye

Neo-noir. USA. Robert Altman.

4. The Holy Mountain

Avant-garde. Mexiko. Alejandro Jodorowsky.

3. Badlands

Drama. USA. Terrence Malick.

2. The Wicker Man


Mysterium. Storbritannien. Robin Hardy.

1. The Exorcist


Rysare. USA. William Friedkin.

 

Fler 1973-topplistor:

Fripps filmrevyer

Filmitch

Movies-Noir

Song to Song (2017)

Relationsdrama. USA. Terrence Malick. 

Rooney Mara, Ryan Gosling, Michael Fassbender och Natalie Portman utkämpar en existentiell brottningsmatch vad gäller meningen med trohet i skuggan av den kulturberikade hipstermusikscenen i Austin och Lykke Li blandar sig oväntat in i leken. 

Jag njuter av Malick – hur kryptisk han än är i sin existensporr och narrativlösa flygturer med kameran, men här finns enligt mig både just narrativ och framför allt handgripligt frambringande av sympati för karaktärerna vilket gör detta till en oväntat BEGRIPLIG Malick. 

Betyg: 3 av 3 omläsningar av Heideggers ”Varat och tiden”

La Dolce Vita (1960)

Surrealism. Italien. Federico Fellini.

Dekadenta societetsjournalisten Marcello vandrar under ett dygn genom Rom i ett drömskt, reflekterande tillstånd; händelserikt men melankoliskt.

Den här filmen är så mycket mer hypnotisk än vad ytan säger; helt klart ett värdigt syskon till Fellinis sinnesutflytande .

Betyg: 3 av 3 nätter i moraliskt förfall

Helmut by June (1995/2007)

Dokumentär. USA. June Newton. 

June Newton dokumenterar hennes make; den erotiskt konstnärliga, surrealistiska fotografen och stilbildaren Helmut Newton.

Ljuvligt personligt och närgånget med en artistisk fotograf på ålderns höst som inspirerar genom att skala av allt tekniskt och överproducerat ploj kring modellfotograferande.

Betyg: 2 av 3 provokativa amazoner i svartvitt

I always kept my equipment down to a minimum two cameras, each with three lenses, a flash that would clip onto the camera body, and one assistant. I did not want to spend time thinking about hardware; I wanted that time to concentrate on the girl and the world around her.

À bout de souffle / Breathless (1960)

Franska nya vågen. Frankrike. Jean-Luc Godard. 

En tjusig, hipp tjuv och en tjusig amerikansk journaliststudent lever runt i Paris, skildrat i franska nya vågens fria form.

När jag först såg denna tyckte jag den var trist, men efter att ha sett om den flera gånger får den mig att vilja plocka upp en kamera, filma filma filma och bryta mot alla regler!

Betyg: 3 av 3 svartvitrandiga fransyskor

Orphée (1950)

Avant-garde. Frankrike. Jean Cocteau.

En tolkning av den grekiska myten om Orfeus, utspelandes i (mer eller mindre) modern tid i Frankrike.

Inte lika hisnande kreativ som Cocteaus En Poets Blod (1930) men egensinnig, avantgarde filmpoesi som känns som en slumrig dröm i dagsljus.

Betyg: 2 av 3 spegelportar till dödsriket

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑